frumattssons.blogg.se

En blogg om alla mina små tankar och funderingar

Om kaffe

Publicerad 2012-08-23 17:25:15 i Allmänt,

Jag är 25 år och dricker inte kaffe. "Men VAAA? Dricker du inte kaffe!?" utbrister folk i rena förskräckelsen när jag tackar nej till en kopp svart gift för femhundrasjuttioelfte gången och de tittar på mig som om de sett en siamesisk tvillingtomte. Nej, jag dricker inte kaffe för att jag tycker att det smakar äckligt (nej just det, men får inte säga att något är äckligt, det heter ju "jag tycker inte om" som vi säger på förskolan där jag jobbar). Och tro mig, jag testar ibland att dricka lite kaffe hemma i all hemlighet. Jag vet hur man gör kaffe och ibland får jag till och med höra att jag gör gott kaffe, men vad vet jag om det? Så jag sätter igång kaffebryggaren och väntar olängtandes på att behöva pinas lite in the name of vuxenhet. Först tar jag en kopp kaffe bara som det är, sen med lite mjölk i, sen med mer mjölk i och när inte ens det hjälper häller jag i socker. Men inte fan blir det gott för det, så då kan jag lika gärna skita i att dricka det och ha ett bra liv ändå.
"Men kaffe är ju något man måste LÄRA sig att dricka. Man tycker om det efter ett tag" är nästa argument i kaffemaffians övertalningskampanj. Jo, det är väl samma sak med hundbajs och överkörda huggormar kan jag tänka mig. Det är säkert också jättegott efter ett tag och med rätt kryddning, men varför lära sig (tvinga sig) att tycka om något som smakar blörk från början? En morgon för några år sedan när jag klagade för sambon (numera äkta maken) om hur trött jag var hade han den självklara lösningen på det: "Men drick lite kaffe så blir du pigg" jublade han. Jo, hade jag varit kaffedrickare så hade det ju varit ett vettigt alternativ, men nu är jag ju inte det. "Åh, är du ledsen? Ta lite knark så blir du glad" svarade jag enligt samma logik och frukosttjurade lite för att jag ville ligga kvar i sängen en stund till. Det rätta svaret hade naturligtvis varit "när jag träffar en siamesisk tvillingtomte" och de finns väl knappast?
 
 
  

Om motivation

Publicerad 2012-08-22 23:01:00 i Allmänt,

Idag har jag haft all anledning att tänka över det här med motivation.
Det luktade nybakade munkar utanför idrottshallen just ikväll. Och så hade jag ju haft en extra lång dag på jobbet tack vare personalmöte på kvällen och kände mig lite seg. Och så hade jag ju lite att fixa med tvätten där hemma egentligen. Och jag behövde nog vässa lite blyertspennor och sortera gem när jag tänkte efter och kanske spola tillbaka några dvd-skivor också. Just idag skulle jag ju äntligen ta tag i träningen och försöka jobba bort lite av hängbuken efter sommarens alla grillorgier och frosseri av karré och bearnaisesås.
Men nej, motivationen där och då var inte på topp kan jag säga. Jag hade fortfarande chansen att smita eftersom jag var först på plats och ingen skulle kunna se att jag bara varit där och vänt. Men jag tog mitt förnuft till fånga och äntrade omklädningsrummet med min lilla blå kasse med träningskläder och skor i. Det kändes i kroppen redan under uppvärmningen att sommaren bjudit på alldeles för många lata dagar. Sen började själva träningen, boxningshandskarna åkte på och jag körde på så hårt som jag brukar och trodde att jag skulle orka det hela tiden.
Ha. Ha. Ha.
Både kondis och styrka tappar man rätt snabbt vill jag lova och jag började fundera över vad fan jag höll på med egentligen. Suck och stön. 
Men nu kommer mitt tips för dagen, när du tror att du ska dö av ansträngning så ska du låtsas att det sitter någon på läktaren och tittar på allt du gör och ger poäng efter hur duktig du är. Gärna någon riktig känd och snygg som du kanske vill imponera på trots att du (eller i allafall jag) är fast i äktenskapets bojor sedan snart tre veckor tillbaka. Och självklart vill du visa dig lite extra duktig då och jobba hårdare än du egentligen orkar. "Och vad är meningen med detta då?" tänker ni. Jo, det ska jag berätta. Dessa poäng kan man sedan byta mot saker man vill ha; en fet shoppingrunda (kanske köpa samma tre linnen i olika färg?), skivkontrakt, privatplan, egen städslav, champagne och rysk kaviar, möjligheterna är obegränsade! En extra armhävning ger till exempel 10000 poäng och det är det ju lätt värt och så gör man armhävningen utan något gnäll. Sen håller man fast vid dessa tankar när man tycker att det känns jobbigt. Den stora frågan just nu när jag sitter här och skriver, nyduschad och fin, är ju vem jag ska vända mig till för att kvittera ut min thailandsresa, nya bilen och slottet med vallgrav runt efter kvällens powerboxpass?
Det får bli morgondagens bekymmer. Ihop med träningsvärken från helvetet.
     
 

Om shopping

Publicerad 2012-08-21 21:29:37 i Allmänt,

Nej, detta är ingen töntig modeblogg men även jag handlar ju kläder ibland och trots att jag inte visar upp några "dagens outfit", putar med en anknäbb och ser allmänt fjortis ut i konstig fotovinkel så kan jag ju få berätta om hur det går till.
Ja, klart jag får det, det är ju min blogg och jag bestämmer.
Iallafall så har jag ett lite stört beteende som blir väldigt tydligt när jag shoppar och väl hittat några kläder jag tycket om, till exempel ett linne. Då räcker det inte att köpa ett enda linne och nöja sig med det. Oh no, när Martina Mattsson väl hittat ett linne hon gillat så köper hon det i minst två, allra helst tre olika färger för att vara säker på att alltid ha minst ett rent och redo för användning. "Varför detta nu då? Det känns ju tråkigt, köp olika linnen istället" tänker kanske ni, men nej aldrig i livet. För i min lilla värld så kommer det ju aldrig någonsin ever att tillverkas precis likadana linnen i just det materialet och med så sjukt bra passform att jag vågar riskera att vara utan kläder när mina två, allra helst tre, linnen i samma färg har gjort sitt och skickats i en klädcontainer till Afrika. Sådan är jag och det kan jag inte hjälpa.
Och om inte detta vore nog så avspeglar sig beteendet även när det kommer till att handla mat i allmänhet och konserver i synnerhet. Varför bara köpa en burk champinjoner på Ica när man kan köpa två? Eller allra helst tre? "Men det är ju så bra att ha hemma" försvarar jag mig med i mina tankar när den stackars kassörskan tror att jag bunkrar upp för ett tredje världskrigs hungersnöd. Men då kommer man ju tyvärr ändå inte så långt på två burkar champinjoner. Eller tre. Men jag kommer iallafall att vara väldigt smal och sjukt snygg i mina linnen i olika färger.
 
 

Om tolkningar

Publicerad 2012-08-20 21:13:24 i Allmänt,

I egenskap av barnskötare och de två senaste åren även mamma, har jag haft det höga nöjet att få stifta närmare bekantskap med Astrid Lindgrens fantastiska böcker. Redan som barn älskade jag flera av dem men ju äldre jag blivit desto mer fundersam blir jag över vad tanten egentligen skrev om. I mina ögon är det en del skumt faktiskt.
Om vi tar Emil i Lönneberga till att börja med. Varför är drängen Alfred hellre nakenbadarkompis med gårdens framtida arvtagare lille Emil än med den kärlekstörstande och mer jämngamla pigan Lina? Samma sak är det med Rasmus och Paradis-Oskar, vad är han egentligen ute efter den där luffaren? Madicken och den äldre grannpojken Abbe, ja ni ser ju mönstret. Vad hade Bosse i Mio min Mio rökt när han fick se ett stort andehuvud med tillhörande skägg segla ner från himlen och där och då bestämde sig för att åka med? Samma sak med Lillebror i Karlsson på taket. Hur många av oss har så konstiga kompisar att de har en propeller på ryggen och ser ut som läskig minigubbe om man inte tagit något som starkt påverkar verklighetsuppfattningen? Vem är egentligen pappa till Ronja? Lovis kan ju omöjligt vara helt säker på den saken när hon lever ihop med tolv vilda rövare före p-pillernas och de säkra kondomernas tid. Men det ser ju såklart bättre ut att säga att det är hövdingen Mattis barn än att det skulle vara Skalle-Pers lilla flicka. 
En scen ur Lotta på Bråkmakargatan kommer jag särskilt ihåg. Det var den där familjen ska åka på utflykt och pappan bara ska tanka bilen, men han dröjer och när han väl kommer tillbaka hem har han den lama ursäkten "men du vet Blomgren på macken, han pratar ju så mycket". Mamman ser då duktigt sur ut och om ni frågar mig så var det nog Blomgrens fru han träffat och de hade minsann inte bara pratat. Lite senare i filmen har föräldrarna dock början till lite inomäktenskapligt kuckelimurr för sig under en filt, men då passar ju sonen Jonas på att ramla i sjön och mamman blir utan grand finale iallafall. Jävla ungar!
Pippi Långstrump behöver vi väl inte ens gå närmare in på med frånvarande föräldrar, förmodligen anabolafyllda muskler och suspekt mycket kontanter? Att inte hennes snusförnuftiga vänner Tommy och Annika sagt åt henne att sätta in pengarna på ett sparkonto med förmånlig ränta istället för att bära runt på dem är ju för mig en gåta.
 
Och mitt i allt detta slår det mig att vi döpt vår dotter till just Astrid. Ridå.
 
         

Om dumhet

Publicerad 2012-08-19 23:30:00 i Allmänt,

I mitt hushåll finns något vi kallar "skyll-dig-själv-regeln" och det är världens enklaste regel. Den innebär kort och gott att om man gör en sak som är så urbota jävla korkat och makalöst dumt så får man helt enkelt skylla sig själv och inte gnälla och vilja att folk ska tycka synd om en. Typ ifall man känner på elstängslet för att veta om det är igång och det visar sig att ja, det är påslaget och man får sig en jävla smäll.
Härom kvällen såg vi ett gammalt filmklipp på tv om folk som stått i skogen, tittat på rally och blivit påkörda. Det kan väl vilken normalbegåvad människa som helst räkna ut med röven att det är vansinnigt dumt att stå där i en ytterkurva? Folk får då skylla sig själva om de blir påkörda och hjärnsaften rinner ut i blåbärsriset och pajjar ännu mer för de bulgariska bärplockarna. Jag tycker inte ett dugg synd om dem, (okej, kanske lite synd om bärplockarna, men dem skiter vi i nu) är de så tröga att de ställer sig där när de vet att det kommer en bil i en himla fart så får de helt enkelt skylla sig själva.
Samma sak gäller alla tjurfäktare. Någon gång varje år kommer ju Aftonbladet med sina krigsrubriker om skadade matadorer och galna tjurar. Men tjena, vad trodde de egentligen? Att stressa upp en stackars tjur och ha matadoren till att härja runt som en jävla dåre med den kan ju bara sluta på ett sätt. Det är väl klart som fan att tjuren blir tvärilsk och drar ett horn genom magsäcken eller käken på matadoren. Och jag sitter i hemmets lugna vrå och läser denna "nyhet" och tycker inte ett enda dugg synd om honom. Jag blir mest förvånad över att folk år 2012 inte fattar bättre, fast ändå inte liksom, den siste idioten är ju som man brukar säga inte född än. Skyll dig själv säger jag och har noll och ingen sympati för sådan dumhet. Tjuren däremot tycker jag synd om men om matadoren dör skiter jag i.
Andra idiotgrejer jag kan störa mig på är folk som beställer droger eller sprit på internet och sedan gråter ut i tidningen om att de blev så sjuka och dåliga av det. Sms-lån med ockerräntor är dumt men de som använder sig av lånen är ännu dummare. Folk som börjar röka är också heldumma, som sagt det är år 2012 och man måste vara bra kokko i huvudet för att börja röka nu när man vet vilket jävla skit det är. Tjockisar som gnäller på att de är feta men vägrar ändra livsstil kan jag inte förstå mig på och inte heller folk som inte begriper att man kan bli gravid av att ha oskyddat sex, som istället för att dra på lite gummi i stundens hetta springer och gör abort titt som tätt. Fast det gäller inte riktigt alla. Ibland kan det vara ett klokt beslut, alla sorters gener behöver ju inte föras vidare...
 
Så, nu känns det bra för mig, skönt att ha fått lätta hjärtat lite.
 
    

Om brottsoffer

Publicerad 2012-08-18 22:51:17 i Allmänt,

Jag är en sådan som gärna vill förbereda så mycket som möjligt och göra allt bra för folk runt omkring mig. Jag kan väl börja med att säga att vi kollar mycket på CSI och den typen av tv-serier i mitt hushåll. Det är roligt att se hur poliser och brottsplatsutredare kan få så mycket information av så lite ledtrådar. Ja, jag vet att det bara är på film, men det är ju ändå jättespännande att se hur de fångar mördaren till slut bara för att han råkat lämna efter sig två gruskorn från sin sko som bara finns i just hans trädgård. Gruset alltså, inte skon, de har han väl i hallen som normalt folk har? Fast om man är en mördare är man ju inte vidare normal. Nog om det, nu höll jag på att tappa tråden här lite, men okej.
Jo just det här med de små detaljerna och ledtrådarna är ju skitspännande och ibland när jag är ute och springer (eller mest powerwalkar, men att skriva att jag springer låter ju mycket hurtigare) och lyssnar på musik så tänker jag att jag alltid måste vara beredd på att försvara mig om jag skulle bli överfallen. Eftersom jag har musik i öronen så hör jag kanske inte när överfallaren kommer. Heter det förresten överfallare?  Egentligen "faller" han ju inte över mig utan snarare hoppar på mig. Men jag har tänkt ut hur jag ska kunna hjälpa polisen ifall jag skulle bli överfallen och ska lämna signalement eller, i värsta fall, blir mördad. 
Det bästa är ju att försöka riva förövaren i ansiktet, det ger ju två bra grejer. För det första så är det ju väldigt synligt med rivsår just i ansiktet på honom och för det andra så får jag hans hud och blod och därigenom hans DNA under naglarna och just DNA-grejer är ju så bra att ha tycker de i alla tv-serier. En annan bra sak är att skrika skithögt (hmm, vem skulle höra mig mitt ute i skogen på en grusväg? Men ändå..). En tredje sak är att ha telefonen beredd på ljudinspelning så det bara är att trycka på en knapp snabbt som fan så att jag kan få säga mina sista ord och kanske skrika om hur mördaren ser ut så polisen vet det när de hittar mig, ifall nu överfallaren/överhopparen inte snor min älskade iPhone, den dumjäveln. Pepparspray hade ju varit bra att ha, men eftersom äkta pepparspray räknas som kemiskt stridsmedel och kräver vapenlicens för att få ha i sin ägo så får man isåfall köpa någon light-version och det har jag inte gjort. Eller så får man helt enkelt kasta en näve grus i ansiktet på överfallaren/överhopparen. 
Nej, jag tror inte på allvar att 178 cm långa och xx kilo tunga stora och starka jag ska bli överfallen, men det är ju alltid bra att ha en plan och det skadar ju inte att ge lite tips. Eller så använder man helt enkelt detta som en väldigt bra ursäkt för att slippa ut och springa och istället sitta hemma i soffan, titta på CSI, käka pizza och lämna hemliga kartongmeddelande efter sig...
 
                         

Om döingar

Publicerad 2012-08-18 12:41:48 i Allmänt,

Man föds och man dör. Så är det och så har det alltid varit, men vi får hoppas att alla de vi tycker om och har runt omkring oss ska få leva långa och lyckliga liv. För sen när man är död är det ju inte så mycket mer spännande som händer.
Trodde ni ja!
När någon man tycker om gått bort vill man ju gärna tro att den sitter där uppe på ett moln och håller ett vakande öga över oss. Det är en jättefin tanke som säkert kan trösta många. Fast, är det en så bra idé egentligen?
Är det så väldigt roligt att gamla tant Hulda kan se dig när du sitter på toaletten och har diarré? Eller kaskadkräks efter en hård festkväll? Eller att mormors mormor ens får möjlighet att förfasa sig över vilket oanständigt sexliv du har?
Bara en liten fundering från min sida. Tänk på detta nästa gång du gör något du inte vill att någon annan ska få ta del av, för de där uppe ser minsann allt!
 
          

Om deckare

Publicerad 2012-08-17 21:29:21 i Allmänt,

"Det var den varmaste sommaren på säker femtio år. Luftkonditioneringen på den lilla polisstationen hade sedan länge slutat att fungera, slöa flugor surrade i fönsterkarmen jämte en vissen pelargon och kommissarie Karlsson svettades. Han knäppte upp ytterligare en knapp i skjortan och trots värmen var han ändå tvungen att ha sin dagliga dos koffein såhär på morgonen. Det blaskiga automatkaffet smakade vedervärdigt och han tittade ut genom det lilla fönstret på sitt kontor. Signalen från telefonen fick honom att vakna ur sina dagdrömmar om lata dagar vid stranden och grillkvällar med familjen. Semestern fick vänta, även i år. Han hade fått ett mord att lösa."
 
Men åh, det är ju likadant i alla deckare! Det är alltid en skitvarm sommar och kaffet är alltid hemskt. Det är ju fan synd om alla poliser i böckerna som jämt får dricka så dåligt kaffe och jobba i sådan tryckande hetta. Ska jag skriva en deckare någon gång så ska jag inte fortsätta på texten ovan iallafall. Nej, då blir det något annat för jag har kommit på en viktig del av handlingen. Det hela går ut på att två personer i historien måste kunna kommunicera utan att prata med varandra eller träffas. Kanske för att den ena skulle råka illa ut om någon visste att personen hade kontakt med den andra av någon anledning. I allafall, min idé är lika genial som den är enkel. Pizza!
Gott tänker ni, men vad hade det med saken att göra? Jodå, det är nämligen såhär att den första personen går in på pizzerian, beställer vad den ska ha (förmodligen en capricciosa för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet genom ett ovanligt pizzaval) och slår sig ner för att vänta tills den är klar. Fast han (eller hon för den delen) vill inte ha den på en tallrik utan i en kartong istället. Pizzabagaren tycker kanske att det är lite underligt, men säger ingenting. Personen äter upp sin pizza, betalar och går. Någon anställd på pizzerian städar undan efter gästen förstås och kastar kartongen i ett sopkärl på baksidan av pizzerian för återvinning (just det här med återvinning och ekologiska produkter är ju så rätt i tiden så det får väl vara med lite sådant i boken som naturligtvis är tryckt på oblekt miljövänligt papper).  Och det är nu det spännande börjar. Den andra personen i historien smyger bakom och hämtar kartongen, utan att någon ser förstås, och läser det hemliga meddelande i botten av kartongen som rispats in där när den första personen med stor precision och extrem noggrannhet skurit ut sina pizzabitar. Är inte det bra då? Fuck ospårbara sms, brev skrivna på rövarspråket, kryptogram och annat gammalt gunk som alltid funnits. Pizzakartongen är fan grejen! Varsågod Camilla Läckberg, nu kan du tjäna dig några miljoner till bara för att jag är schysst och delar med mig! 
 
        
 
 

Om musen

Publicerad 2012-08-17 07:59:32 i Allmänt,

God morgon!
Eller nej förresten, det är ingen jävla god morgon. Jag sitter här och är lite irriterad.
 
Öppet brev till de möss som flyttat in på vinden:
 
Hej!
Är det roligt att bo på vår vind? Det verkar ni tycka för det är ett jävla springande om kvällarna. Vad har ni så bråttom för? Jag lovar er att ostbiten finns kvar även om ni låter er mamma, brorsa eller bästa kompis försöka ta den först i fällan. Har ni inte lärt er det än? Har ni inte sett hur de andra dött en efter en? Och varför ska ni springa för, vet ni hur det låter ner i resten av huset? Jo, som om det är en kull hundvalpar som härjar runt där uppe. Hade det inte varit smartare för er att gå fint och bara ta det lugnt? Då hade vi inte märkt er och ni hade sluppit fällorna. Och varför har ni flyttat in redan? Det är ju liksom inte kallt ute än. Jag tycker nog att ni möss blivit mesigare och mesigare med åren. Men det är väl som i resten av samhället kan jag tänka mig, med fler och fler som ger upp det de håller på med och tar den lätta vägen istället. Vänta ett tag tills det blir riktigt kallt och jävligt ute, då kan ni väl få flytta in om ni håller er tysta.
Men tills dess, skyll er själva... Nu är det krig och ni ska fan dö!
 
            

Om fuldagar

Publicerad 2012-08-16 21:08:45 i Allmänt,

Ibland har man ju riktigt hemska dagar när inget hjälper. Håret ser för jävligt ut vad man än gör, man har inga av sina favoritkläder rena och sminket blir inte alls som man tänkt sig. En så kalllad fuldag. Jobbigt och störande, javisst, men jag har kommit på grejen. Om jag nu tvunget måste gå ut och visa mig för omvärlden på mina fuldagar, kanske är jag tvungen att gå och handla mat eller göra andra ärenden, så brukar jag låtsas att jag är en kändis och att det är därför folk glor efter mig. Okej, det är säkert ingen som glor något sådär speciellt när jag klampar fram på Ica och ska köpa en liter mjölk och en mölllekullagrova, men just när jag har en sådan där dag så inbillar jag mig iallafall att folk ser det på flera hundra meters avstånd. Och att de tittar. Hjärnspöken, jajemän!
Men om jag då istället låtsas att jag är en superkänd kändis så är det ju nästan smickrande och lite kul ifall folk tittar i smyg. Jag låtsas att de tänker "åh, det är ju HON" alldeles drömmande och ler för sig själva, när de i själva verket tänker "hur fan ser HON ut?".
Problemet löst!
 
               
 
 

Om goda gärningar

Publicerad 2012-08-16 15:28:09 i Allmänt,

Ibland känner jag mig så fruktansvärt snäll och god. Typ när jag hjälpt någon som frågat efter vägen, låtit någon gå före mig i kön i mataffären eller när jag skänkt bort gamla kläder eller prylar till insamlingar. Eller när jag gett ett pantkvitto till något fattigt barn så att den kan handla en liten godisbit eller sådär. Okej, det där sista har aldrig hänt men när jag ser ett tillräckligt fattigt barn när jag precis pantat flaskor och burkar så ska jag minsann göra det. Men det lär ju inte hända. Synd bara att det aldrig är någon som ser mina goda gärningar sådär precis, jag skulle vilja ha en liten orkester som spelar en trudelutt så fort jag gjort något extra snällt eller en kommitté som kommer med diplom och blommor. Vart håller de hus? Så jag får väl nöja mig med en guldstjärna i himlen och låtsastro på karma sålänge. Inte så illa det heller.
 
                        

Om mat

Publicerad 2012-08-15 21:32:49 i Allmänt,

Mat är gott, jag gillar det mesta och äter gärna. Men ibland börjar jag fundera ut äckliga matkombinationer. Hur gott vaniljglass eller rostad lök än är, så smakar det nog förjävla hemskt tillsammans. Eller senap på banan. Eller chokladsås och leverpastej på en smörgås. Eller råa grisfötter doppade i sirap och tuttifruttiströssel. Eller... Ja, bara fantasin sätter gränserna. Sen kan jag hålla på såhär i en stund och tänka på hur äckligt det är tillsammans. Jag har aldrig någonsin provat att äta det, så om någon vill testa så får den hemskt gärna höra av sig till mig och berätta om jag hade rätt eller fel.
 
 
                           
 
                                  
   
 
 
 

Om djurarters uppkomst

Publicerad 2012-08-15 08:28:00 i Allmänt,

Ibland när jag inte har något annat att bry min hjärna med så brukar jag fundera över djurarters uppkomst. Nej, det är inte så djupt, vetenskapligt eller krångligt som det låter. Det hela går helt enkelt ut på att jag tänker på ett djur och dess utseende och försöker sedan att hitta två andra djur som skulle kunna vara "föräldrar" till djuret. Om man tar en alpacka till exempel, det ser ju ut som att det är ett får och en giraff som haft lite fuffens för sig, och att sedan alpackan blev deras barn. Förstår ni? Helt vetenskapligt fel och alldeles omöjligt, men en trevlig tanke iallafall. Samma sak gäller mammutar, ja jag vet att de är döda sedan länge, men det hör inte hit. Men en mammut är i mitt huvud en korsning mellan en elefant och en highland cattle. Och sen kan man (jag) fortsätta att tänka ut små konstiga familjekombinationer tills jag kommer på något som är mycket viktigare att tänka på.
 
    
Mamma får                    Pappa giraff         Barnet alpacka
 
 
   
Mamma elefant                Pappa highland cattle         Barnet mammut

Om att vinna

Publicerad 2012-08-14 19:20:01 i Allmänt,

Det är inte ofta jag köper lotter, satsar pengar i vadslagning eller spelar på det viset, men jag lovar er att de få gånger jag gör det så tror jag stenhårt på att det är just jag som ska kamma hem storvinsten. Och varje gång blir jag lika besviken när jag inte vinner något alls. Senast var idag när jag hade läst om ett par i England som vunnit 1,5 miljard på lotto. Glad i hågen köpte jag mig fem tialotter och började skrapa hem min tänkta storvinst.
Jag fick nöja mig med 20 kronor fördelat på två lotter. Nej, jag är inte bitter.
 
 
Här kan ni läsa om den riktiga storvinsten: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256782.ab

Om mördarsniglar

Publicerad 2012-08-14 15:01:28 i Allmänt,

Hej och välkommen till min blogg!
Här kommer jag att skriva om alla möjliga tänkbara och otänkbara tankar som ploppar upp i mitt huvud. Alltså kan det bli lite precis vad som helst och hur som helst, det märker vi. Inte ens jag vet hur detta kommer att sluta, men jag vet hur det ska börja iallafall:
 
En sak som jag har tänkt på ett tag är att det måste vara sjukt tråkigt att vara en mördarsnigel. Om vi börjar med det mest uppenbara, själva namnet, så lovar det ju lite mer än vad det levererar. Milt uttryckt. Rent utseendmässigt ser den ut som en bajskorv. En bajskorv vars färdigheter sträcker sig till att röra sig långsamt framåt och lämna efter sig slem. Det är ju inte så väldigt tufft.
 
 
 
Slut på mina tankar om mördarsniglar.
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela