Om deckare
"Det var den varmaste sommaren på säker femtio år. Luftkonditioneringen på den lilla polisstationen hade sedan länge slutat att fungera, slöa flugor surrade i fönsterkarmen jämte en vissen pelargon och kommissarie Karlsson svettades. Han knäppte upp ytterligare en knapp i skjortan och trots värmen var han ändå tvungen att ha sin dagliga dos koffein såhär på morgonen. Det blaskiga automatkaffet smakade vedervärdigt och han tittade ut genom det lilla fönstret på sitt kontor. Signalen från telefonen fick honom att vakna ur sina dagdrömmar om lata dagar vid stranden och grillkvällar med familjen. Semestern fick vänta, även i år. Han hade fått ett mord att lösa."
Men åh, det är ju likadant i alla deckare! Det är alltid en skitvarm sommar och kaffet är alltid hemskt. Det är ju fan synd om alla poliser i böckerna som jämt får dricka så dåligt kaffe och jobba i sådan tryckande hetta. Ska jag skriva en deckare någon gång så ska jag inte fortsätta på texten ovan iallafall. Nej, då blir det något annat för jag har kommit på en viktig del av handlingen. Det hela går ut på att två personer i historien måste kunna kommunicera utan att prata med varandra eller träffas. Kanske för att den ena skulle råka illa ut om någon visste att personen hade kontakt med den andra av någon anledning. I allafall, min idé är lika genial som den är enkel. Pizza!
Gott tänker ni, men vad hade det med saken att göra? Jodå, det är nämligen såhär att den första personen går in på pizzerian, beställer vad den ska ha (förmodligen en capricciosa för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet genom ett ovanligt pizzaval) och slår sig ner för att vänta tills den är klar. Fast han (eller hon för den delen) vill inte ha den på en tallrik utan i en kartong istället. Pizzabagaren tycker kanske att det är lite underligt, men säger ingenting. Personen äter upp sin pizza, betalar och går. Någon anställd på pizzerian städar undan efter gästen förstås och kastar kartongen i ett sopkärl på baksidan av pizzerian för återvinning (just det här med återvinning och ekologiska produkter är ju så rätt i tiden så det får väl vara med lite sådant i boken som naturligtvis är tryckt på oblekt miljövänligt papper). Och det är nu det spännande börjar. Den andra personen i historien smyger bakom och hämtar kartongen, utan att någon ser förstås, och läser det hemliga meddelande i botten av kartongen som rispats in där när den första personen med stor precision och extrem noggrannhet skurit ut sina pizzabitar. Är inte det bra då? Fuck ospårbara sms, brev skrivna på rövarspråket, kryptogram och annat gammalt gunk som alltid funnits. Pizzakartongen är fan grejen! Varsågod Camilla Läckberg, nu kan du tjäna dig några miljoner till bara för att jag är schysst och delar med mig!
