Om kaffe
Jag är 25 år och dricker inte kaffe. "Men VAAA? Dricker du inte kaffe!?" utbrister folk i rena förskräckelsen när jag tackar nej till en kopp svart gift för femhundrasjuttioelfte gången och de tittar på mig som om de sett en siamesisk tvillingtomte. Nej, jag dricker inte kaffe för att jag tycker att det smakar äckligt (nej just det, men får inte säga att något är äckligt, det heter ju "jag tycker inte om" som vi säger på förskolan där jag jobbar). Och tro mig, jag testar ibland att dricka lite kaffe hemma i all hemlighet. Jag vet hur man gör kaffe och ibland får jag till och med höra att jag gör gott kaffe, men vad vet jag om det? Så jag sätter igång kaffebryggaren och väntar olängtandes på att behöva pinas lite in the name of vuxenhet. Först tar jag en kopp kaffe bara som det är, sen med lite mjölk i, sen med mer mjölk i och när inte ens det hjälper häller jag i socker. Men inte fan blir det gott för det, så då kan jag lika gärna skita i att dricka det och ha ett bra liv ändå.
"Men kaffe är ju något man måste LÄRA sig att dricka. Man tycker om det efter ett tag" är nästa argument i kaffemaffians övertalningskampanj. Jo, det är väl samma sak med hundbajs och överkörda huggormar kan jag tänka mig. Det är säkert också jättegott efter ett tag och med rätt kryddning, men varför lära sig (tvinga sig) att tycka om något som smakar blörk från början? En morgon för några år sedan när jag klagade för sambon (numera äkta maken) om hur trött jag var hade han den självklara lösningen på det: "Men drick lite kaffe så blir du pigg" jublade han. Jo, hade jag varit kaffedrickare så hade det ju varit ett vettigt alternativ, men nu är jag ju inte det. "Åh, är du ledsen? Ta lite knark så blir du glad" svarade jag enligt samma logik och frukosttjurade lite för att jag ville ligga kvar i sängen en stund till. Det rätta svaret hade naturligtvis varit "när jag träffar en siamesisk tvillingtomte" och de finns väl knappast?
