Om religion
Jag hade inte tänkt berätta detta, men jag gör det ändå. Fan, man lever bara en gång så denna lilla historia ur verkligheten bjuder jag på!
En dag nu i sommar stod jag i köket och plockade ur diskmaskinen, Astrid var lugn och tyst och alla ni som har eller har haft småbarn vet att det betyder att det är något djävulskap på gång då. Jo visst var det så, för sekunden senare skrek hon till inne från vårt sovrum. Jag skyndade de få meterna bort dit och synen som mötte mig glömmer jag aldrig, jag höll på att dö av skratt. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att hon hittat vår ”hemliga låda” och att det på sängen satt en livrädd unge som jämte sig hade ”något” som vibrerade. Jag hann precis stänga av den och mellan skrattattackerna försöka förklara att det inte är någon leksak (fast det är det ju, hmmm) och vilka kommer gående över gräsmattan just precis då?
Jo, JEHOVAS VITTNEN! Vilken tajming! Jag kände igen bilen och kvinnorna i lite för långa kjolar med den lilla boken i handen, de brukar köra omkring här på somrarna och försöka sprida sina idéer. Behöver jag berätta att jag inte öppnade dörren när de ringde på? Jag kände mig då rakt inte redo eller mottaglig för att höra på några fina ord om Gud, den sanna tron och köttets omoraliska lustar. Fast det säkert var precis vad jag behövt just då.
Några veckor senare kom de tillbaka och då hade jag så dåligt samvete för gången innan att jag kände mig tvungen att öppna dörren och stå och lyssna jättelänge på deras prat och vara trevlig. Det är så typiskt mig, jag kan inte bara säga att jag inte är intresserad utan jag låter dem mala på om sitt tills de tror att jag vill hänga med på bibelstudier och partaja med dem i Rikets Sal. Jag svarar på deras frågor och är artig men jag kan verkligen inte bara dissa dem, jag hyser någon konstig respekt för religiöst folk, de känns så gammaldags på något sätt. Och så tycker jag lite synd om dem för att de är så lättlurade också. I alla fall så råkade jag berätta att vi skulle gifta oss snart och naturligtvis blev de glada att höra att vi skulle göra det i kyrkan och vara ordentliga (trots att vi redan hade barn ihop och levt i synd om skam, typ). De lovade att lämna en bok till oss om hur man får ett lyckligt äktenskap och ”visst” tänkte jag, ”vi har väl tjurat ihop på varandra typ tre gånger på över sju år, så självklart behövde jag veta det. Not”.
Någon vecka senare damp det ner en fin blå inbunden bok med texten ”Hemligheten med ett lyckligt familjeliv” tryckt i guld på framsidan. Den kunde jag ju inte gärna elda upp i pannan som man gör med deras andra tidsskrifter (tror ni man kan be dem trycka Vakttornet på sådant papper som inte är så blankt? Det brinner ju mycket bättre då). Så nu har jag alltså läst 191 sidor om hur man får ett lyckligt familjeliv och jag tror inte på det ett skit! I nästa blogginlägg kommer en recension av eländet, det får ni inte missa!
Till dess, ha det bra!
